Det var ett tag sen jag bara skrev av allt jag kännde, tyckte och tänkte.. Jag behöver få ur mig vissa saker så. Det känns som jag bara har slutat att tänka, ialf nu på sistonde.. Innan så tänkte jag alltid igenom allt innan jag somnade men jag har inte tänkt på det nu. Det är nog därför jag har så jävla mycket skit i huvet, och en av andelningarna till tt man har blogg är ju för att skriva av sig, inte för att alla ska tycka det är fett kul att läsa, bara vissa kanske :P haha

Jag antar att "allt" började några dagar innan vi åkte till Berlin, eller egentligen så började det nog för ett tag sen men ialf. Det var då jag började frågaisätta mig själv, är verkligen detta rätt? ska det verkligen vara såhär? Berlin blev ett slags uppvaknande, jag vet inte varför men det var något där som förändrade mig, rejält mycket. Sen blev det Dublin i en vecka, och jag tror det var där jag insåg vem jag var. Det är svårt att förklara hur jag menar eftersom jag själv inte riktigt fattar. Det är inte en person som har förändrat mig, eller jo kanske tills viss del, men då snarare hjälpt mig att inse saker som jag själv sedan kommit underfund med. Jag behöver verkligen den här förändringen, jag hoppas bara jag själv klarar av det, och att det inte går åt helvdete som det gjorde sist. Fast sist så var jag rätt mycket yngre och när man väl börjat så kunde man inte sluta. det blev en kamp mot sig själv ungefär, men endå var jag så jävla nöjd. Jag skulle verkligen gett vad som helst för att känna så igen, den känslan alltså.

Det här är början på en ny tid? Jag vet verkligen inte, det skulle inte vara fel med lite hjälp, men detta är något man måste klara själv antar jag. Det är bara jag som kan brottas med demonen inom mig.

Jag antar att jag behöver bekräftelse, bekräftelse på att jag verkligen är bra på något. och det är där hockeyn kommer in i det hela. Men jag har verkligen börjat vela om hur jag ska göra med det. Visst jag vet att jag är bra och det måste man veta, men inte tillräkligt för att nå dit jag vill? Pappa säger att jag har det som krävs, men han kanske bara säger det just för att han är min pappa, och inte vill se mina drömmar gå i kras igen? Jag menar om jag nu hade vatt så bra som folk säger, varför säger då inte tränaren det? Jag vet att hon verkligen hatar mig, men varför har jag inte riktigt fattat heller. Eller jo vi har ju bråkat några gånger ganska så ordentligt men jag har väll rätt att säga vad jag tycker ^^ Och spom tränare måste man kunna ta kritik, och som spelare med. Men jag tar kritiken, håller käft och gör som jag blir tillsagd, varför fortsätter hon då att särbehandla en? När vi lirade cup i DK så var ju Richard med istället, och visst jag fick utskällning av han med för mit temperament och för att jag inte kan hålla käften stängd. Men sen löste vi det och gick vidare. Och jag diggar han som fan. Medans när vi lirade borta mot Halmstad då ellinor var med. Femmorna vi lirade i fungerade verkligen inte, så jag sa det till henne och fick "jaja" som svar. Jag menar varför får vi inte bara spela med dom vi tränar med istället för att byta runt hela jävla tìden? Borde inte hon som hockeyspelare verkligen förstå vikten av samspel bland forwards & backar.. Sen i sista perioden smällde jag in i sargen, riktigt ordenligt och min gamla ryggskada kom upp igen. halmstads tränare kom ut på isen, vår materialare kom ocskå ut men inte "min" tränare? Jag fick bäras av isen på en bår, men istället för att ha "min" tränare som följde efter mig och kollade upp mig så var det hamlstads tränare som gjorde det. Är det inte en tränares uppgift att ta hand om sina spelare? Verkligen alla från Halmstads lag kom fram till mig efter matchen och kollade hurjag mådde, några i mitt lag med, men inte ellinor? hon bara sa bra match till de andra och åkte hem... Hon gick runt till ALLA spelarna och sa att de spelat bra, alla utom mig.. Jag menar så dåligt spelade jag fan inte, jag ägde ju matchen fram tills jag skadade mig. Jag fattar verkligen inte hur hon tänker?
Visst nu tar jag inte åt mig och börjar böla för att hon inte bryr sig, men hon kan inte särbehandla mig, för det påverkar ju de andra i laget med..
Visst det är bara ett år kvar till att lira med dom, men är det värt det? Jag utvecklas ju nada i rögle, man mpste spela med folk som är bättre för att själv bli bättre.. Men eftersom de närmasta damlagen ligger i köpenhamn, göteborg & växjö så är killar det enda alternativet.. Visst en del av mig vill verkligen lira med killarna för man lär sig så mycket mer, och får ett tuffare spel, men jag kommer inte kunna lira matcher med dom. och det är ju därför man tränar för att få spela. Jag vet verkligen inte ut eller in nu längre när det gäller hockeyn.. Jag vill bara att någon ska göra ett beslut till mig eftersom jag tydligen inte själv kan fatta ett. Jag ska ialf dit på träningen ikväll, ge allt och se hur det går. Sen får jag och pappa sätta oss ner och diskutera framtiden.

Sen är det DU & DU. det är ni som vänder hela min värld upp och ner. Jag klarar mig inte utan nån av er, men jag måste ju göra ett val. Hur jag ska ha det. Jag blir förvirrad så fort jag tänker på det, jag menar vad är egentligen bäst? Eller kanske inget av det? Säkerhet eller nytt? Jag vill inte vara fast hela tiden, och det är så det verkligen känns. Det behöver nog ett slut nu, även om det kanske inte är det bästa. Men jag vill leva mitt liv, kunna göra vad jag vill, när jag vill utan att behöva tänka på konsekvenserna. Jag vet inte bara hur jag ska säga det. Varför kan du inte bara läsa mina tankar så slipper jag berätta det för dig ^^ Men antar att det får bli på fredag, ju tidigare desto bättre? Men samtidigt så är inte detta det jag vill, åhhhh, jag håller fan på att bli galen!

Snälla ta mig härifrån, långt härifrån där jag inte behöver ta massa jobbiga beslut och allt är jättebra.

Nej, nu blir det såhär, på fredag snackar jag med dig. så får vi se hur det går.

Medans det är du som har bollen, jag vet du inte vill tänka på detta nu, men sen kan jag inte bara gå runt och vänta utan att veta något.


Eller man kanske skulle ta och skita i alla? Gå ut och riktigt festa satan i det på fredag och glömma alla bekymmer för en kväll, jo det låter som en bra idee. Nu ska jag bara hitta nån som är villig att följa med ;)

Sofie, jag behöver dig nu. riktigt mycket.