Ibland vill jag bara ge upp, bara släppa allt, skita i allt och sticka härifrån. Men ingen löser sig då. Det är bara nu allt känns så jävla svårt och jobbigt. Jag vet att det är mycket jag inte klarade, men jag hoppas bara det finns chans att fixa det sen.

Var har all min motivation tagit vägen? Var är den tjejen som tyckte det var roligt att lära sig nya saker, var är den tjejen som verkligen engagerade sig i skolan och pluggade. Var är den tjejen med det enorma självförtroendet, var är den tjejen som älskade sitt liv? Var är den tjejen som såg allt som möjligt, vissa saker to bara längre än andra. Var du är är, jag saknar dig, jag behöver dig.

Allt som finns kvar av tjejen är det glada utsidan, men hur länge ska insidan vara så jävla tom? Jag visste att det skulle bli jobbigt att bygga upp mitt liv igen, men såhör jonnigt kunde jag inte ens föreställa mig att det skulle bli. Det gör bara så jävla ont varje gång jag tänkter på det, Jag ser min dröm krossas åtskilliga gånger, om och om igen. Jag reste mig från varje fall, men nu känns det som jag sakta sjunker tillbaka igen. Jag är rädd att jag aldrig kommer att resa mig igen.

jag tror inte nån riktigt förstår, man måste verkligen få  sin framtid krossad för att kunna förstå.

jag kommer alltid Hata dig, det är  svin som du som verkligen förtjänar att stenas till döds.

Jag kommer alltid att undra hur mitt liv hade varit nu om jag hade kommit iväg, om jag hade fått uppleva min dröm. För om jag hade flyttat dit, så hade jag inte kommit tillbaka. Då hade jag fått mitt liv & min framtid i Usa. Jag har fortfarande kvar pärmen, med alla papper om var jag skulle bo, vilken skola jag skulle gå på och liknande. Jag har inte kunnat slänga den, men inte heller kunnat öppna den och kolla igenom den. Jag vet inte vad jag ska göra av den, bästa hade vatt att slänga den, men jag vet inte.

Jag trodde verkligen att jag hade kommit över detta, eller ialf till en viss gräns, men det är nu jag verkligen inser det, jag kommer aldrig att kunna släppa detta, inget kommer någonsin bli som förut. Jag kommer Aldrig få en sån chans igen.

Den enda som förstör lite är inte här, han verkar inte vilja prata med mig heller nu för den delen.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre. Jag orkar inte hålla uppe den här jävla "perfekta" fasaden längre. Snart kommer allt att brista..