21:20  Vinter, brukade vara min absoluta favorit årstid, Men känner verkligen ingen glädje för det längre. Visst snö är ju skoj (om det nu kommer någon) men annars nej. Nu längtar jag mest tills sommaren då det är varmt och nästan alla ishallar har stängt, då hockey säsongen är över och jag slipper känna dena jävla ångest. Jag vet at jag skriver om det ofta, men det är inte lätt att bara "glömma" det. Hockeyn var en sån stor del av mitt liv, den var nästan allt. Den var min räddning från verkligheten, och jag kunde göra något som jag var hyffsat bra på. Men samtidigt känns det som det är mitt eget fel.

Jag kommer ihåg kvällen får några år sedan så som den var igår, vi satt på en uteservering i stockholm och njöt av sommare, sen fick jag det där samtalet. Pappa ringde, det första han sa var "du får slänga på luren om du vill, det är helt okej, men jag måste berätta en sak" Jag har en possetiv sak att berätta och en negativ. och så började han berätta. - Jag har suttit i telefon med EF nu hela dagen, du får inte åka till USA. DOm hade haft möte nu idag och diskuterat din situation fram noch tillbaka, men det vore inte rättvist mot de andra om de låter dig åka. Men sen har EF fått kontakt med en annan organisation i Norge som också ordnar high school year i USA, fast detta är helt inriktat på hockey. Du kommer isf få flytta till USA, och gå på en fin privatskola samt spela med deras hockeylag - men, du måste stanna där i minst två år, och de visste inte om du kunde komma hem på loven eller inte... Där efter följdes en stunds tystnad - det känndes som hela min värld rasade, jag kunde inte fatta hur en jävla liten människa kan göra en sån sak mot en som det nu visar sig pajjar min framtid & mina planer. Det tog ett tag för mig att smälta allt.. Men sen började jag tänka på det andra alternativet som den norska organisationen hade till mig. Det lät ju verkligen som en dröm; gå på en riktigt fin skola, få spela hockey, och ha en kontrakt med en klubb som man ska spela för. Men två år, utan att åka hem. Det är en lång tid, om man bara är 16 år.

Efter många nätters tänkande så beslutade jag mig för att inte åka, utan för att flytta litt motala istället och testa att lira för linköping. Men samma sekund som jag kom upp och pappa åkte hem, så kännde jag att jag gjort fel fal. Jag flyttade runt och hamnade i norrköping med peking pumas, ett underbart lag, men med inte så höga ambitioner. eftersom varenda liten gnutta av min passion för hockey hade försvunnit och jag totalt struntade i skolan så kunde jag lika gärna flytta hem, där hade jag ialf familjen & oskar. Jag började på kulla igen (som jag svor attjag aldrig skulle göra igen, då jag bestämmde mig för att flytta). Jag började spela hockey i RögleBk, jag trodde att det skulle vara något som återväckte min passion för hockey.  Skolan var skit & hockeyn likaså. Hockey gan jag upp efter bara en säsong i Rögle,varför ska man spela för en klubb där man ger allt, medans man bara får skit tillbaka.

Sommarlovet kom och jag begav mig till swish för en veckas intensiv träning med de bästa av de bästa spelarna från hela världen. Min kärlek för hockey växte något så enormt mycket den veckan, att när jag kom hem så känndes det som om jag kunnde göra allt. Jag åkte upp till Halmstad för att träna med dom efter de sagt tillmig att de skulle elitsatsa samt spela serie. Men jag åkte upp och möttes av några få spelare som saknade både skridskoteknik, skott och spelförståelse. Och där försvann min sista chans att få spela hockey. Närmaste laget utöver de är växjö/gbg/kphm. Vilket är lite långt för att pendla 4 gg /veckan.

Och nu är jag här, idag 16nov-08. Jag känner mig helt fast och mår verkligen skit. Hockeyn var de som höll mig i liv och fick mig att vilja kämpa. Hur ska man fungera när ens kämparanda totalt har försvunnit? Jag har ingen motivation för att träna, eller jo ibland kommer det lite, men lika snabbt som det kommer, försvinner det igen. Jag menar varför ska man träna när jag endå inte har något att träna till?

Jag funderar faktikst på att gå tillbaka till Rögle, och hur lågt är inte det. Vem väljer egentligen att gå tillbaka till ett lag där alla snakar skit om en inkl. tränaren, och man knappt får spela.Det känns bara förjävligt att jag ens funderar på det. Jag kan reda höra vad de kommer säga så fort de ser mig, "vad fan gör hon här" "haha, vaddå platsade du ingen annan stans" "vaddå, trot du bara kan komma tillbaka nu för att du insett att vi är bäst". Det är verkligen sjukt när både de och jag vet om att jag är bättre än dem (och det säger jag inte av mitt ego, utan för sanningen är så). Fast alla ord och blickar jag får ger mig bara ännu mer motivation till att bli bättre, att bevisa vad jag går för. Jag får ta ett prat med pappa.

Det är sanningen - Jag gör vad som helst för ishockeyn.