21:19   vad finns det att säga egentligen.

Jag är så sjukt lycklig;
Jag har oskar, några få men otroligt betydelsefulla vänner, ska snart skaffa min tatto, det är vinter och sen lumpen com jag längtat efter sen jag var en liten tolle.

Men på samam gång så känns det som hela mitt inre rasar. varför vet jag inte. tror dock att det är samma som det har varit innan. prestationsångest & att jag har alldeldes för höga krav på mig. Det finns så mycket ja vill göra som aldrig kommer bli av. orkar inte ens gå in på detaljerna.

Tror att det fortfarande är minnen från den tiden som sitter kvar. Rädslan att hela min värld ska krossas och vändas upp & ner igen. Är lumpen som ligger och spökar. Är så jävla rädd att jag ska få ett nytt brev där det står att jag inte blir inkallad. precis som jag fick för nästan exakt ett år sen.

Usch, den dagen var hemsk. Vi i Elevrådet hade infokväll för 9:orna på kulla och precis innan vi skulle ha sista gruppen så får jag ett samtal. Oskar ligger på sjukhus och kommer inte hem i helgen. Det hade blivit så mycket stress i lumpen när de började närma sig sluttampen och akut magkatarr låg han inne för. Det var en sån sjuk lättnad efter att ha pratat både med hans mamma & oskar själv. Det var inte så illa som det lät. Tack&lov.
Jag kom hem, gick in i köket och framför mig låg ett brev från försvarsmakten. Jag satta mig på köksbordet och öppnade det. jag snabbläste, "dra tillbaka din kallelse p.g.a information vi har hittat i ditt straffregister" Jag skrek av ilska, kastade brevet. Sekunden efter fattade mamma & pappa vad det handlade om.
det räckte inte att hon hade förstört Min framtid, Mitt liv, Mina drömmar, utan jag var nu tvungen att uppleva skiten igen. Pappa tog tag i brevet och sa att vi skulle överklaga deras beslut. Vilket vi också gjorde, och till slut så fick jag min kallesle igen.

Det går verkligen inte en dag utan att jag tänker tillbaka på allt som har hänt. Den dagen på simhallen, alla möten med advokaterna, alla vänner som svikit, den dagen när vi satt på uteserveringen i sthlm när pappa ringde "jag har en bra sak att berätta och en dålig. du får lägga på när du vill, och det är okej om du blir förbannad" började han samtalet med. Det känns verkligen som det var igår han sa "tyvärr så får du inte åka med ef, jag har suttit i telefonsamtal hela dagen men det fanns inget deras chef kunde göra." "men, de har tagit kontakt med ett norsk företag som har erbjudit dig en plats på en skola i usa, för att spela hockey, men det gäller isf för 2 år."

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var helt chockad och fick inte fram många ord.
Det var nog först när jag kom hem, satt mig ner med mamma & pappa och pratade igenom detta som jag förstod vad som verkligen hade hänt. Även om jag var helt förskrossad så hade jag fått plats på ett annat high school, som var finare & bättre. men då skulle jag åka dit för att först & främst spela hockey.
I samma veva snackade jag mycket med jennifer, som skulle flytta till motala och börja på hockeygymnasium.
Hela sommaren velade jag fram och tillbaka, motala eller usa. Jag bestämmde mig en tisdag. Torsdagen, två dagar senare bar det av till motala.

Vistelsen i motala blev virrig & kort, senare begav jag mig till nkpg. Vilket slutade med att jag satt hemma om dagarna, sket i skolan och hade inget socialt liv. Mer än mina långa telefonsamtal till familjen & oskar.
Det slutade med att jag hoppade av skolan och flyttade hem igen. Tog studenten 2 år senare än vad jag skulle med skitbetyg som jag inte kommer in någonstans med. Spelar idag i rögles damlag när jag för 6 års sen var på regionsläger med landslagsspelare.

Det går inte en endaste jävla skit dag utan att jag tänker på vilka beslut jag tagit. Hur i helvete kunde jag välja bort 2 års betald skolgång & hockeyspelade i Usa? Tänk om jag hade åkt, då hade jag nog garanterat bott kvar i Usa och lirat hockey till dagarna tar slut. Jag hade levt det liv som det var tänkt.

Men samtidigt så har jag bara mig själv att skylla, man gör sina egna val. Detta beslut tog jag helt själv. Tycker dock att det är sjukt sorgligt att ingen puschade mig att åka till usa. Fatta coolt det hade varit, jag hade isf varit första tjejen från sverige som hade fått spela highschool hockey i usa, fått skolan betald & coachen själv sa att han ville ha dit mig.

När folk frågar mig eller undrar varför jag inte har glädje eller är lycklig hela tiden när jag splear, ni som undrar varför jag är så otroligt hetsk i mitt temperament, och blir förbannad på folk som inte ger allt i matchen?

Nu vet ni varför.