02:52  Mina ögon värker och kroppen orkar inte röra sig längre, men hjärnan är uppe i tusen varv, precis som vanligt. Just nu sitter jag inne med så otroligt mycket känslor och tankar som bara  vill ut ur denna jävla kroppen.

Jag vill skrika ut vad jag känner, jag vill visa mina känslor och jag vill även om det bara blir för en sekund skita i precis allt och alla utom mig själv.
Jag är så trött på allas tankar, förutfattade meningar och krav. Varför ska jag egentligen vara så som alla andra vill att jag ska vara? Varför ska jag gå runt och vara trevli mot folk som jag egentligen inte klarar av att vara nära.

Jag pratade med R ikväll. Och för en stund så känndes det som alla problem i hela världen försvann. Jag slapp tänka på mina problem, hela världen och bara lyssnade. Jag kan inte riktigt beskriva hur glad jag blev när du ville prata med mig, jag kan verkligen inte ens komma ihåg sist jag kännde mig så uppskattad och behövd av någon. Visst, nu kanske jag överdramatiserar det hela, men det är verkligen de där små sakerna som sätter guldkant på livet. De är de där små sakerna & orden som gör att man orkar kämpa det där lilla extra.

Det finns så jävla mycket jag vill skriva om, jag vill verkligen skriva av mig. Men det skulle jag aldrig våga göra här, det är jag alldeldes för feg för. För chansen finns ju faktiskt att du skulle läsa detta, och inom loppet av en hundradel så hade min vardag kunna raserat.
Så var ska jag börja egentligen? Eller var ska jag sätta gränsen var jag ska bry mig. Hur ska jag agera, och vad ska jag säga? Jag är så trött på att behöva tänka, jag är så jävla trött på att behöva bry mig, och jag är så inihelvetes jävla trött på att nästan allt ska gå emot mig.

Tiden som kommer framöver nu kommer bli tung, jag är nere i en svacka, och jag faller djupare ner för varje dag som går. Kan det inte bara komma en prins och rädda mig från verkligheten? Så vi hade kunnat försvinna bort i drömmarnas värld där verkligenheten inte ens existerade. I en värld där de största problemen var vad man skulle äta till middag, och smärta var när man hade ramlat och skrapat i knät.

Fan då! Klockan har passerat 3, det är lördagskväll och jag vet verkligen inte var jag ska ta vägen. Jag vill ta mitt pick och pack och dra. Jag vill slippa behöva vakna upp en morgon med världen hängandes på mina axlar. Det hade vatt fint att få vakna upp en dag och inte behöva oroa sig för när dagens panikattack kommer inträffa. '
Jag hade varit nöjd om jag bara så för en morgon hade sluppit vakna upp med gråten i halsen och känna ångesten komma krypandes.

Jag överlever, så länge jag kan stå upp och sätta på den glada fasaden så klarar jag mig. Som alltid. 


ciao