21:25  Idag är en tung dag. Dagen började bra precis som alla andra dagar,sen efter lunch så känndes det som världen hänger på mina axlar igen och att allt verkligen var åt helvete. Jag drog iväg till gymmet efter vi slutat för dagen för att pumpa lite och försvinna ett tag. Det hjälpa för stunden, men nu är jag åter fast i alla jävla tankar och ångest. jag fattar verkligen inte vad det är som har hänt. Allt har varit bra i flera veckor nu, tillochmed månader. Sen bara nu från ingenstans är de där jvla panikångestattakerna tillbaka. Jag fattar inte, och jag orkar verkligen inte med det. De suger verkligen ut varenda liten gnutta energi och ork man har i kroppen.

Nu vill jag bara hem. Jag villkomma hem till min lilla säkerhet, försvinna in i mitt rum och min lilla värld och totalt skärma av mig från resten av världen. För tragiskt nog så är det det enda som har fungerat hittills. Eller jo, att lira hockey brukar också fungera som terapi, men det är lite svårt med tanke på att säsongen är över och jag inte har nått lag att träna med. Så ja, vad ska jag nu ta mig till, jag sitter i ett logement med 7 nya personer i en korridor med minst 30 nya personer, nu saknar jag 6'e pluton, något så sjukt jävla mycket. Jag saknar speciellt de där guldkornen som där fanns, som man verkligen kunde prata med och som lyssnade, på riktigt.

Just nu känner jag mig så jävla ensam, jag känner mig som den enda människan på jorden och att det inte finns någon mer. Eller att de andra soom finns här är från en annan planet, pratar ett annat språk, har en annan vardag och vi kan inte kommunicera med varandra. Då är det inte så jävla lätt, och det är inte så att jag bara vill gå fram till någon och fråga "hej, vill du bli min kompis?" vänskap växer inte på träd och det är verkligen inte något man kan tvinga fram. Sen HATAR jag att öppna mig för nytt folk, men grejen är nog den att jag är jävligt rädd för att folk ska lära känna mig. Men i grunden så hänger det på att jag är jävligt rädd för att vara ensam. Så länge jag kan välja att vara det så är det lungt, men tänk så kan inte jag göra det valet, utan att någon annan gör det till mig, vafan händer då?  Jag kanske är en ensamvarg som ska vara ensam? äh, jag blir knäpp av att tänka på allt hela tiden, men det är inte ett val jag gör att tänka eller inte tänka. Om jag hade kunnat så hade jag utan att tveka stängt av hjärnan bara för att få en lugn sekund. Jag vaknar & somnar med de här jävla tankarna i huvudet.

Tusen tusen tankar, men nu är det mest hela lumpen skitet som är i vägen. Just nu är jag så otroligt sugen på att ta mitt pick och pack och dra härifrån. Lumpen är kanske inget för mig, kasnke bara som jag har inbillat mig det för att jag vill ha något som jag brinner för? För det känns mer som jag gör detta för alla nadra än för mig själv. Jag vet ju inte ens vad jag själv vill längre, jag vet inte ens om jag vill vakna upp imorgon och vad jag vill göra imorgon. Sure, lumpen kan då vara ett jävligt bra tidsfördriv men vafan.. Jag har hamnat på ett fartyg, när jag egentligen är livrädd för vatten och eld. Väl ute på havet så är man för fan hjälplös, det finns ingen som kan hjälpa en och ingenstans man kan ta vägen om det skulle skita sig, man är helt jävla fast. Besättningen är väll helt ok, men ärligt så orka´r jag inte lägga ner ork & tid på att lära känna nytt folk. Jag ska stå och laga mat i ett kök med en snubbe som jag verkligen inte kommer överens med, hur fan ska det funka? Vi har inte ens kommit ut på båten och pårjat på riktigt och jag håller redan på att få en större meltdown.

Jag tror verkligen inte att jag kommer klara av detta, sen känns det som jag redan gett upp för längesedan.. Snart kastar jag nog in handduken.

Nu ska jag försvinna in i musikens värld och drömma mig härifrån.

ciao